Jag plockade upp mobilen för att smsa Niall men så kom jag på den sorliga sanningen - han hade åkt hem till London. Men en suck la jag ner mobilen i jeans fickan igen.

Tunnelbanan stannade vid skolan och jag skyndade mig av. Med musik i hörlurarna började jag gå de hundra metrarna till skolan. Allt kändes hopplöst just nu, Elin var sjuk, Niall hade åkt hem och Elsa och jag pratade fortfarande inte med varandra. Det ända positiva var att det var fredag och att jag äntligen sagt var jag kände till Elsa.

 

Jag öppnade skåpet och slängde in min våta väska och jacka. Det regnade ute, typisk svensk höst. Killarna hade valt precis rätt dag att åka hem på.

"Hrrm... Julia?" hörde jag Austins röst bredvid mitt skåp. Jag smälde igen luckan och tittade på honom.

"Ja?"

"Varför skulle Elsa vara en player?" Jag gav ifrån mig ett tort skratt.

"Därför två veckor efter att Harry Styles, One Directionmedlemen var otrogen mot henne blev hon ihop med dig."

"Men vad har det med dig att göra?" fortsatte han. Jag började bli riktigt irriterad.

"För att hon inte är kär i dig. Hon tror det, hon trånar efter någon som tycker om henne, någon som kan läka såren efter Harry. Jag hjälper er båda, tro mig." Jag orkade med fler av hans frågor så med böckerna i famnen gick jag bort till salen där jag skulle ha lektion.

 

Jag lutade mig mot fönstret och suckade djupt. Jag saknade henne redan. Hur skulle jag klara av detta? Hur klarade Louis och Liam av det? Hela mitt hjärta värkte av längtan efter henne.

Det kändes som någon tittade på mig och jag vände mig om för att möta Liams blick.

"I miss her." mumlade jag tyst. Han nickade.

"I understand that. I miss Danielle all the time when we're away."

Hans blick gick bort till Harry som ensam satt längre bort i planet.

"He misses her." viskade jag. Liam nickade igen.

"How are you Hazza?" ropade Liam bort till honom. Han ryckte till när han hörde sitt namn nämnas.

"Okey." svarade han med en axelryckning.

"It's not the same without her, I know." sa jag. Han tittade ner i knät, nickade.

"I miss her."

 

Vi klev ur planer för att möta ett mulet London och tusentals ljusa röster som skrek våra namn. När vi gick för att hämta våra väskor räckte jag upp handen mot fansen och log ett svagt leende mot dem. Det var allt jag lyckades få fram för tillfället, ett svagt, falskt leende.

Jag kände mig lite skyldig, fansen var ändå de som gjorde att vi kunde göra det vi älskade. Men de skrek av lycka över att jag höjde handen. Dock verkade Liam, som gick vid min sida, märka att något var fel. Han kramade mig axel och log stöttande mot mig. Jag suckade. Hur skulle jag klara mig utan henne?

 

Jag satte nyckeln i låset på min lägenhet. Jag hoppades att det skulle kunna vara min och Julias lägenhet någon dag. Jag öppnade dörren och drog in min resväska. Det var länge sedan jag varit hemma men jag hade inte längtat hit. Julia hade funnits och hindrat mig från att längta tillbaka till min egen säng, min egen lägenhet.

Min mobil började vibrera i fickan och jag drog upp den. Det var mamma.

"Hi sweetheart."

"Hi mom." Jag log när jag hörde hennes röst, det var länge sedan jag pratade med henne.
"I heard you got a girlfriend! Why haven't you told me?" Juste... Hon visste inte att jag och Julia var ihop.

"I'm sorry, it have been so much on my mind. Her namn is Julia and she is wonderful!"

"How great! When can I meet her?" Jag skrattade lite åt henne.

"She lives in Sweden so you have to go to Sweden or you'll have to wait." skrattade jag.

"She lives in Sweden? In the magazine I read she lived in London!"

"What magazine?" sa jag lite halvt panilslaget.

"Star."

"No, no, no, no, no! I have to go, bye! Call you later!" sa jag snabbt och la på. Jag rusade fram till datorn och gick in på deras hemsida. Där, med stora bokstäver stod det att jag och någon tjej som jag inte minns att jag träffats, var tillsammans.
"Julia can't seen this!"

 

"Julia!"
"Take it easy, what is it?" sa hon lugnande. Jag lugnade ner mig, hon hade alltså inte sett det än.

"You trust me, don't you?"

"You make me sceard!" sa hon avvaktande. "But, yes, I trust you."

"There is a magazine calld Star that write that I'm together with a girl who lives in London. But I promise it's not true!"
"And I belive you!" sa hon utan tvekan. Jag andades ut.
"Thank you! I love you! I was so sceard that you may think it was true!"

"Love you too. If we don't have trust, what do we have then?" Jag log i telefonen.

"I miss you beautiful." sa jag sanningenligt.

"I miss you too! So much!"

---