Heartbreaker - Kapitel 13
Tidigare i Heartbreaker:
Efter bara ett par meter stannade jag och drog på mig mina skor. Det var för varmt på asfalten för att gå utan.
När jag kom hem gick jag upp på mitt och Elsas rum och slängde mig på sängen. Jag var inte arg längre, det försvann när jag gick, jag kände mig ledsen.
Jag blundade. 'Tänker inte gråta, tänker inte gråta.'
Elsas perspektiv.
När Julia gick blev den en stor förvirring mellan killarna.
"Did she get mad about that?" sa Louis gällt.
"YOU DON'T KNOW ANYTHING ABOUT WHAT SHE BEEN THROUGH." fräste jag.
"Because she don't tell us." väste han tillbaka.
Jag reste mig för att gå efter henne men Harry tog tag i min handled.
"Don't get mad at Lou. He is ashamed, he didn't mean it like that."
Jag suckade, nickade.
Jag började ändå plocka ihop mina saker för att åka hem.
"I think we should go home. She needs me now and I want to be there for her." sa jag och hivade upp min väska på axeln.
De andra nickade och började plocka ihop sina saker.
Jag undrade hur långt Julia hade kommit. Det hade tagit oss en stund att plocka ihop och jag kunde nästan ana att Julia redan var hemma.
Louis perspektiv.
Jag hade inte menat något illa när jag sa att tjejerna var unga och så men jag förstod verkligen inte varför Julia tog illa upp. Om jag fick gissa hade det väl hänt något och Julia var arg och ledsen över det. Jag hade bara ingen aning vad.
Vi satte oss i bilen för att åka hem. Harry körde och jag bredvid honom.
Jag funderade på vad som skulle hända nu. Skulle Julia bli så sur som hon var i början.
Det hade tagit nästan 2 veckor innan hon betedde sig som om hon verkligen ville vara med oss. Eller snarare inte avskydde oss.
När jag tänkte efter var det kanske bäst att gå direkt till Julia och be om förlåtelse.
Jag kanske kunde fråga varför hon blev arg också.
Julias perspektiv.
Det knackade på dörren men innan jag hunnit svara kikade Elsa in.
Hon kände mig bättre än någon annan och hon såg direkt att jag var ledsen. Hon kom fram till mig och gav mig en kram.
"Kom." sa hon och drog med mig ut ur rummet.
Där stod 5 pojkar. För en månad sedan var det min värsta mardröm och Elsas högsta önskan att träffa dem. Nu hängde vi båda med dem varje dag.
Det första jag tänkte på när jag såg dem var att Niall skulle se att jag var ledsen. Tårarna i ögonen steg och jag tittade ner mot marken. Jag andades lungna djupa andetag för att lugna ner mig själv.
Sedan vände jag upp blicken mot killarna igen och mötte deras blickar en efter en.
Louis var den första att säga något.
"I'm sorry, I didn't mean something nasty."
Jag blickade ner i marken. "It's okey. I... I just..." Jag kunde inte...
"But why did you get mad? Why are you always mad?" sa han.
"It's hard okey?" sa jag. Jag var inte arg. Ledsen.
Jag trängde mig igenom killarna och ner för trappan. Jag trampade snabbt ner i mina gympaskor och ut genom ytterdörren. Tårarna som jag hållit inne var nära nu men jag ville inte gråta. Jag grät inte.
Jag han inte komma längre än till slutet av uppfarten innan jag hörde springande steg.
"Julia!"
Jag stannade, vände mig om.
Niall omfamnade mig och tårarna brast. Jag grät och snyftade.
När jag lugnat ner mig släppte han mig och jag satte händerna i fickorna.
"I take a walke." sa jag och tittade snabbt upp på Niall innan jag tittade ner i marken igen.
"I go with you." svarade han och log. Jag kunde inte låta bli att titta upp på honom och le tillbaka.
Vi gick en liten bit när jag bestämde mig. Om det var någon av killarna jag kunde lita på var det väl Niall.
"Niall." började jag och stannade upp. Han stannade också och tittade på mig.
"You know that I been.. mad... and so and I want you to know why." Han nickade och tittade in i mina ögon.
Jag tog ett djupt andetag.
"I was a One Direction fan befor but the popular girls in my school thought that you had to be a directioner. So they bullied me for two years. The boys just bullied me for fun..." jag svalde. "One day three boys followed me home and they hit me until I was lying on the ground. Then they kicked me. I had to go to an hospital. All because I wasn't a directioner.
My parents forced me and my brother to move because of that..." Jag märkte först nu att det rann stilla tårar ner för mina kinder.
My parents forced me and my brother to move because of that..." Jag märkte först nu att det rann stilla tårar ner för mina kinder.
Jag drog ett djupt hackigt andetag och fortsatte.
"When I was bullied... I did ask my brother if I could hang with him because I didn't want to be alone. But he always told me that I was to young."
"I know that it maybe wasn't right to be mean to you guys but it felt like it was your fault. I'm sorry." Jag tittade ner i marken när jag sa det sista.
Niall stog framför mig och tog in allt jag sagt. Jag drog handen över kinden för att få bort några tårar men det kom bara nya.
Han tog ett steg fram mot mig.
"I think you are brave that tell me. I can imagine that it was hard for you." sa han tyst.
Jag nickade. Tårarna slutade rinna och jag strök bort de sista från kinderna.
Innan jag viste ordet av det hade Niall lagt sina armar runt min midja. Jag kramade honom tillbaka och blinkade bort några tårar.
Vi log mot varandra innan vi sakta gick hemåt.
Nialls perspektiv.
När jag kom hem bombarderade de andra mig direkt. Men jag hade lovat Julia att inte säga något så jag höll tyst.
Jag gick ut i köket och åt middag.
När killarna äntligen fattat att jag inte skulle säga något gick de iväg. Alla utom Liam.
Han satte sig mitt emot mig vid matbordet och log snällt mot mig.
"You promist her, didn't you?" sa han och jag nickade.
"Are you together now?" undrade han sedan.
Jag skakade på huvudet och tittade ner i bordet.
Liam reste på sig och gick ut ur köket och lämnade mig ensam. Jag funderade på hur jag skulle säga till Julia hur jag kände.
När jag lagt mig i sängen för att sova, kom jag på det. Jag somnade med ett leende på läpparna.
Ojj, vad långt det blev ;)
Nu vet ni vad som hänt Julia!
Eftersom det nästan aldrig kommer kommentarer säger jag:
Kan vi få 5 kommentarer till nästa kapitel?
Kommentarer
Emelie Hax
Awesome kapitel!
Svar:
Pågående novell - Heartbreaker
Trackback
